Du har aldrig hört talas om Neuro Dubel, men det är världens största rockband – i Europas sista diktatur: Vitryssland. Att göra sig bekant med rockscenen i Minsk är som att resa bakåt i tiden till en era när popkultur verkligen var motkultur och då en enda textrad kunde utmana ett helt samhälles värdesystem.

Andrej Stepanjuk kör taxi tolv timmar om dagen i Vitrysslands huvudstad Minsk. Han är också trummis i landets största band Neuro Dubel. Jag hamnade i hans taxi på väg till flygplatsen, han spelade AC/DC i bilstereon och. vi började prata om musik. Månader efter första mötet fortsätter vi vårt samtal på distans. Jag mejlar mina frågor och Andrej spelar in svaren på ett kassettband, som han skickar till Sverige efter att ha mutat en posttjänsteman med en flaska Whisky.

– Neuro Dubel började spela in för 14 år sedan. Nu verkar ni vara ett av de största banden på den Vitryska rockscenen?

– Vi är lätt Vitrysslands mest produktiva band. Vår sångare Sasja Kulinkovitj kommer ofta till repen med tre-fyra nyskrivna låtar och totalt sett tror jag att vi har gjort runt 300 låtar, alltså sådana som finns med på något av våra studioalbum eller på bootlegs från konserter. Våra spelningar är väldigt populära, men numera är det sällan vi kan hålla en konsert utan att polisen ingriper. Det blir en sådan publiktillströmning och folk kan inte sitta still. Sist vi spelade i Minsks konserthus avbröts konserten av KGB. Det är synd, på senaste tiden har vi varit tvungna att ställa in flera konserter på grund av polisens trakasserier.

– Hur många skivor har ni sålt?

– Det är väldigt svårt att säga, den vitryska skivmarknaden funkar inte alls som i väst. Piratförsäljningen är så omfattande. Jag skulle tro att det säljs ungefär 10 000 piratkassetter med Neuro Dubel varje år bara i Minsk, i resten av landet är det omöjligt att veta. Få band tjänar några pengar på att sälja skivor, det man går runt på är att sälja konsertbiljetter. Det kan vara bittert ibland att se piratkopior av våra skivor säljas på gatan, men jag har slutat bry mig nu. Man får se det som gratisreklam för bandet – egentligen borde vi upprätta ett monument över piratkopierarna i det här landet.

– Neuro Dubel har släppt tolv album. Vilket är det mest populära?

– Jag tror att plattan Umnie vesji (“Kloka saker”) har sålt mest. Det är vårt första studioalbum, innan dess brukade vi spela in på en bandspelare i någons kök. Det finns en råhet på den plattan, en tydlig personlighet som vi kanske har avlägsnat oss från sedan dess. Det blir väl så när man blir bättre på att spela. Albumet Ochotnik i saigac (“Jägaren och antilopen”) är också väldigt populärt. Den enda gången vi har blivit utgivna internationellt var tillsammans med 20 andra indie/punk/hardcore-band på den kanadensiska samlingsplattan United we stand från 1997.

– Hur började du hålla på med musik?

– Popmusiken var ett helt okänt begrepp när jag växte upp. Det fanns något som kallades sovjetisk estradmusik och det fanns “rytmer och melodier från den utländska estraden”, men ingen popkultur som ens avlägset liknade den i väst. När man sålde en Beatlessingel i musikaffären stod det till exempel inte The Beatles på konvolutet, utan “Vokalensemble från Storbritannien”. Jag började spela för att mina föräldrar skickade iväg mig på ungkommunisternas pionjärläger när jag var 15 år gammal. Där fanns en kille som kunde spela tre ackord på gitarr, och tack vare det fick han de sötaste tjejerna. När jag kom hem lärde jag mig spela gitarr på två veckor. Först fick jag spela i partiets ungdomsorkester. Efter lumpen började jag spela i olika band. När jag repat i flera år med små okände band hamnade jag av en slump som trummis i Neuro Dubel, som just hade bildats.

– Vilken typ av musik lyssnade du på när du började spela?

– I början av 1980-talet började folk få nys om att det fanns något som hette rock’n’roll och att det vare frihetens musik. Band som Nazareth, AC/DC, Pink Floyd, Black Sabbath och Led Zeppelin blev extremt populära i Vitryssland. Det är de fortfarande, men på den tiden var alla sådana frihetstendenser förbjudna, vilket såklart gjorde musiken ännu mera populär. Den spelades överallt på privata fester. Ibland var det någon som spelade AC/DC i skolan och alla, jag menar alla, började dansa. Då kom rektorn springande och skrek att vi skulle sluta med den här galenskapen.

– Det måste ha gjort musiken ännu mer lockande?

– Som reaktion klottrade vi bandnamn överallt: på husväggar, i tunnelbanan, på toaletter. Fick man tag i en affisch med något heavy metal-band kunde man sälja den för fantasisummor. Man kunde sälja ett rullband med en enda Nazrarethlåt för 6 rubel – lika mycket som det kostade att köpa två flaskor vodka! Det fanns också en enorm efterfrågan på fotostatkopior av små bilder ur utländska musiktidningar. Med sådana bilder, stora som passfoton, tapetserade jag väggarna i mitt pojkrum. Det var fantastiskt att få ansikten på sina stjärnor, man tillbad dem som gudar. För mig var John Bonham, trummisen i Led Zeppelin, den stora idolen. Jag skaffade alla plattor.

– Om den här musiken var en sådan revolt, vad tyckte dina föräldrar om att du började spela rock?

– Mamma och pappa har aldrig förstått sig på min musik. Det är en total generationskrock, men man måste se det ur deras ögon. De kommer från en helt annan värld. Mammas första man, som jag kallar farbror Nicki, flyttade från Kanada till Sovjetunionen på 1930-talet. Han deporterades till ett arbetsläger i Barnaul i Sibirien, och det var där han träffade mamma. De gifte sig och min bror föddes. Kort därefter förflyttades de till Minsk för att hjälpa till att bygga upp en traktorfabrik. Mamma hade utmärkelser från krigsåren, men det tog man ingen hänsyn till eftersom hade varit dum nog att gifta sig med en utlänning. Här i Minsk skiljde sig mamma från farbror Nicki och gifte sig med min pappa och så föddes jag. Jag växte upp i ett verkligt arbetarhem, vi var en fabriksfamilj. Mamma och pappa vigde sina liv åt traktorfabriken. Jag arbetade också där en period men stod inte ut, men min bror är fortfarande kvar på fabriken. Mina föräldrars liv var verkligen prosaiskt: krig, svält, socialism och till slut perestrojkan. Ett liv som alla andras under efterkrigstiden.

– Heavy metal var inte den mest politiska musiken under 1980- och 1990-talen i väst. Var det politiskt för er att spela heavy metal?

– Här i Vitryssland blev all typ av rock’n’roll som man försökte spela offentligt till en politisk aktion under 1980-talet. Alltså, inte den man spelade hemma i köket, men så fort man kom ut och spelade på lokal, försökte arrangera konserter och så. Att lyssna på heavy metal, och att visa det, var ett politiskt ställningstagande. Om en ung person dök upp med långt hår, jeansjacka och gympadojor så var det till exempel nästan omöjligt för honom att delta i Komsomol, Kommunistiska ungdomsförbundet. Han skulle ha blivit utfryst.

– Fanns det någon inhemsk musik som var viktig för er?

– På 1970-talet var förtrycket så hårt, KGB förbjöd alla frihetsyttringar. Under 1980-talet började muren av krackelera. Vi lyssnade mycket på ryska Masjina Vremeni (“Tidsmaskinen”) och för oss var deras musik revolutionerande. Om man lyssnar på dem idag, med texter som “Du kan gå omkring som en vildvuxen trädgård eller raka av dig allt” så framstår de som kryptiska och oförargliga, men vi läste in så mycket mellan raderna. För oss var Masjina Vremenis sånger frihetshymner. Du kan tänka dig vilken succé det blev när de kom till Minsk. Komsomol förbjöd dem att framföra vissa låtar, men de spelade i alla fall två konserter om dagen i en veckas tid i Minsks sportpalats. 11 000 biljetter släpptes till varje konsert och allt sålde slut! Jag var en av de lyckliga som fick tag på en biljett. Den kostade 5 rubel och för att över huvud taget få köpa en biljett var man dessutom tvungen att muta den lokala Komsomol-representanten. Absurt, eftersom det var Komsomol som hela tiden hade försökt förbjuda folk att tänka rock’n’roll.

– Vad hände med rockscenen i Vitryssland när Sovjetimperiet kollapsade?

– En massa band kom upp ur underjorden och scenen fick en mycket större mångfald. NRM var ett av de banden och är väl det enda som idag kokurrerar med oss i popularitet. De är våra kompisar och vi spelar liknande musik, men NRM skriver sina låtar uteslutande på vitryska och de har alltid den gamla vitryska flaggan som backdrop på sina konserter. De personifierar verkligen motståndet. Alla nationalistiska uttryck tolkas av de vitryska myndigheterna som en motståndshandling. Krama och Palats var två andra band som blev populära. Krama spelar mer r’n’b. De är väldigt bra men inte så produktiva, de släpper typ en skiva vart femte år. Palats spelar en sorts blandning av techno och vitrysk folkmusik. Det kanske låter konstigt för dig, men stilen är oerhört populär här. Det är väldigt energisk och intensiv musik, men jag skulle inte kalla det för rock.

– I väst har rockmusik alltid förknippats med personkult och en viss mystik, är det likadant i Vitryssland?

– Jag kan inte se mig själv som rockstjärna. Vore jag det skulle jag inte behöva sitta och köra taxi dygnet runt. Men det är klart att folk känner igen mig och kommer fram och vill ha autografer när jag är ute på stan. Fansens kärlek till bandet är något väldigt vackert, men jag gillar inte alls att skriva autografer. Det känns som att man är någon slags julgran som folk kommer fram och rycker prydnader ur. Som tur är blir jag sällan igenkänd när jag kör taxi.

– Gör ni som band något för att odla er image?

– I början inspirerades vi av våra idoler. Jag var såld på AC/DC, någon annan gillade punk. Det blev en salig blandning av stilar. Under de 14 år som Neuro Dubel har funnits, har ungefär 25 musiker spelat med bandet och allt eftersom har en egen Neuro Dubel-image vuxit fram, som andra band i sin tur har blivit inspirerade av. Den typiska Neuro Dubel-gestalten är kanske en orakad och lätt berusad intellektuell med ordentlig kostym. En vilsen själ med gott hjärta som försöker säga något om kärleken till sina medmänniskor men som bara blir missförstådd.

– Under den senaste valkampanjen, hösten 2001, turnerade ni för att stödja oppositionens presidentkandidat, Vladimir Gontjarik – varför gjorde ni det?

– Därför att vi är oppositionella. Neuro Dubel har alltid varit emot den sittande makten. Det märks på alla våra spelningar och i intervjuer. Vi vill få folk att gå och rösta. I det här landet är det bara pensionärer som gör det. Därför finns det en poäng för oss att försöka få ungdomar att helt enkelt bara gå och rösta. Inte bara sitta hemma och dricka hembränt. På vår backrop stod det “Välj!” Inte vem man ska välja, utan bara att man ska välja. Sedan tolkar folk naturligtvis automatiskt in: “Välj bort!”

– Hur blev ni bemötta av myndigheterna?

– I början fick vi vara i fred. Det är ju inte längre förbjudet att vara oppositionell eller att arrangera politiska möten i Vitryssland. Men när vi kom till en liten håla som heter Molodetjno och skulle spela på en klubb som hette Titanic, avbröts konserten av polisen. De hotade att stänga ner klubben för gott om inte arrangörerna fixade en till spelning, till stöd för president Alexander Lukasjenko. Det är ett stort glapp mellan vad man får göra på pappret och vad som verkligen tillåts.

– Vad hände sedan då?

– Det blev mer och mer kämpigt. När vi kom till Pinsk i Brest-regionen tvingade myndigheterna oss att ställa in konserten där. I nästa stad var vi tvungna att lämna in våra texter till den regionala musikakademin för att de skulle kunna censurera oss. Vi fick sitta hela natten och skriva och det slutade med att vi var tvungna att ändra väldigt mycket i spellistan. Vi ville ju ändå hålla konserten, så vi fick komma överens med dem om vad vi fick lov att spela.

– Hur kändes det?

– Ja du, det kändes verkligen absurt att en tjänsteman på något dammigt kontor skulle sitta och bedöma vår poesi. Jag menar, tänk dig själv att man avbryter en Rolling Stones-konsert – för i Vitryssland är Neuro Dubel lika populära som Rolling Stones – och säger till Mick Jagger att “hörrudu killen, det här kan du faktiskt inte sjunga, vad är det för ord ni har här? Sjung bara om blommor och himlen och såna saker”.

– Förbjöd de vissa låtar för att texterna var politiska, eller förbjöd de helt enkelt allt som de inte förstod?

– Det finns över huvud taget inget politiskt i våra texter! De ville förstå vad vi menade med våra låtar, men om man skriver poesi så behöver man inte nödvändigtvis skriva “Jag älskar dig men du älskar inte mig”. Man kan uttrycka det på så många andra sätt och ändå förmedla känslan. Jag måste upprepa detta: Neuro Dubels texter är inte politiska. Det är rock’n’roll och det är roligt, men eftersom vi är fria människor kan man inte förvänta sig att ickefria människor ska tycka om det. Allt de där tjänstemännen är kapabla till är att få hem från jobbet och sätta på tv:n och äga stekta ägg.

– Till slut var ni tvungna att helt ställa in återstoden av turnén, berätta vad som hände.

– Vi hade ett förband, fem långhåriga killar som spelade thrash metal, de låter lite som AC/DC – fan, AC/DC kan ta semester för vårt förband var bättre. I alla fall. Vi fick besök av en kvinna från Vitebsks musikakademi under vad som blev turnéns sista konsert. När hon såg hur vårt förband kom utspringande på scen – i bara shorts, och sångaren gör en grej med micken mellan benen – hon blev helt hysterisk. Hon fick för sig att han masturberade! Hon försökte stoppa konserten, men det var omöjligt. Efteråt ringde hon runt till alla arrangörer och förbjöd dem att låta oss spela. Hon var verkligen helt otrolig. Hon lyckades ställa in de fem sista konserterna. Vi hade redan sålt 7000 biljetter till den i Polotsk och det skulle ha blivit vår största spelning någonsin. Det är så lätt att chocka folk här, vår scenshow var verkligen ingenting jämfört med till exempel Ozzy Osbourne eller Marilyn, vad heter han, Manson.

– Hur reagerade era fans på att ni blev motarbetade?

– Jag tror inte att myndigheterna förstår vilka krafter de leker med. En gång när vi skulle spela i Lida stängdes strömmen av efter några låtar. Först blev allt tyst, men efter ett tag förstod folk vad som hade hänt och blev galna. Det var som på 1980-talet när rektorn förbjöd oss från att lyssna på vår musik i skolan. Nu går de på konsert med sitt favoritband 20 år senare, och så händer samma sak. 1000 personer gick ut på gatorna och började skandera slagord mot regimen. Det är egentligen den enda av alla våra konserter som har blivit till en öppet politisk aktion. Kart därefter publicerade den reaktionära tidningen Sovjetiska Vitryssland en artikel som gick ut på att Neuro Dubel finansierades av USA.

– Hur ser du på din egen framtid, kommer du att fortsätta spela med Neuro Dubel?

– Vi är ett hobbyband, vi har andra jobb allihop. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna leva på vår musik, men samtidigt kan jag inte leva utan den. Vem som helst som har fått smaka på att stå på en scen inför tusentals fans kommer att ha svårt att avstå från det. Det vore såklart roligt att slå på den ryska marknaden och bli riktigt stora, men om inte det händer så kommer jag att fortsätta köra taxi och leva det enkla livet. Förmodligen köper jag mig en ny bil, men i stort sett kommer jag nog fortsätta som nu.

– Du kör ju taxi sju dagar i veckan, tolv timmar om dagen, hur har du tid med musiken?

– Jag kör lagligt och betalar skatt, till skillnad från många andra i Vitryssland. Om man gör det måste man jobba väldigt mycket för att klara sig. Vi repar bara två gånger i veckan, två timmar varje gång. Då blir det sena kvällar. Om vi har inspelning kommer jag till studion och spelar min del på tio minuter och sedan jobbar resten av gruppen med efterproduktionen.

– Var spelar ni in, finns det professionella studior i Vitryssland?

– Jag har egentligen inte så bra koll på allt det tekniska, men jag tror att vå studio är ganska välutrustad: 36-kanalers mixerbord, flera olika inspelningsbås och så vidare. Det funkar väl ungefär som i väst – vi börjar med att lägga livetrummor och bygger sedan på med de andra instrumenten och till sist sångspåret. Det största problemet när vi spelar in är att få tag på ett schysst trumset. Det som står i studion har ungefär 100 andra band spelat på före oss så det är ofta ganska trött. Det är nästan omöjligt att komma över ett professionellt trumset i Vitryssland.

– Har ni någon replokal?

– Ja, men det är ett annat stort problem. Länge repade vi i ett gammalt skyddsrum där vi hade spikat upp äggkartonger på väggarna för att få bättre akustik. Nu har vi en lokal som vi delar med en massa andra band och som vi betalar dyrt för. Men där finns ingen ventilation så det kan lätt bli uppåt 40 grader varmt. Ibland känns det som att släpa in sitt trumset i en finsk bastu. Det är inte direkt idealiskt för skapandeprocessen, men det är vad vi har just nu och det funkar.

– Ni har spelat lite i Polen och Ryssland, hur tror du att ni skulle bli mottagna i Sverige?

– Jag önskar att svenskar ska få höra vår musik live, i Sverige eller i Vitryssland, hur det nu ska gå till. Vi skulle såklart vilja få fler lyssnare. Kanske är vår musik intressant också för svenskar. Jag önskar att de ska få vara som de är. Att de ska få älska varandra, vara lyckliga fria människor.

Neuro Dubel är forfarande aktiva och Andrej Stepanjuk är en av tre originalmedlemmar i bandet. Mer information finns på neurodubel.com.