I en av Belgrads lummiga parker ligger Jugoslaviens enda anstalt för aidssjuka. Medan landet går sin första fria vår på länge till mötes är människorna i denna grå betongkloss dömda att tyna bort i glömska.

Man räknar med att det finns omkring 12 000 hiv-positiva människor i Jugoslavien. Av dem har kanske hälften insjuknat i aids. Anstalten jag ska besöka har inalles 20 platser och är det enda stället i landet där människor med aids kan få vård.

Maria Rakovic har följt mig hit. Hon arbetade under många år frivilligt med att besöka patienterna och vara deras kontakt med omvärlden. Nu har hon lämnat över stafettpinnen till yngre förmågor inom sin organisation Jazas (jugoslaviska ungdomsföreningen mot hiv och aids). Att komma tillbaka väcker minnen av otaliga vänner som gått bort.

Maria blir stående ett tag i den bleka vårsolen innan hon går fram och ringer på klockan till den bastanta säkerhetsdörren. Där innanför vilar en öde korridor i halvdager. Borta i andra änden tränger solljus in genom gallerförsedda glasdörrar. Någonstans ifrån ekar en serbisk popsång.

I det första rummet ligger två män vända mot varandra och röker. Den ene ser sliten ut men han skiner upp när han får syn på Maria. Marias vän heter Jovica och borde egentligen varit död för länge sedan. Jovica fick hiv för 13 år sedan och insjuknade i aids 1997. Han har ingenstans att bo men som en gest från den barska översköterskan får han komma hit emellanåt och vila upp sig från livet på gatan. Vi pratar en stund om ditten och datten, kommer med nyheter från omvärlden som redan känns avlägsen.

Maria berättar om gay pride-paraden som planeras och om de rykten som florerar om att nynazister kommer att attackera den. Jovica och hans rumskamrat lyssnar uppmärksamt. Homofobin är utrebdd i Jugoslavien och här på anstalten finns ständiga spänningar mellan heterosexuella patienter och de som är bögar. Särskilt hettar det till när anstalten får besök av aggressiva våldsbrottslingar som vårdas här ett tag – fastkedjade vid sina sängar – innan de först tillbaka till sina fängelsestraff. Vi sitter tysta ett tag. Innan vi går, pekar Jovica på ett foto som hänger ovanför nattudksbordet. Det förestaäller en vacker kvinna med långt blont hår. Han säger åt Maria att ta ner det och hon läser den korta texten på baksidan: “Vi ses i nästa liv Jovica, det liv som du lärt mig att tro på”.

Ute i korridoren igen följer vi ljudet av transistorradion. Mannen som lyssnar på serbisk pop heter Lazar och han visar sig vara en annan av anstaltens mest långvariga patienter. Lazar ligger i ett rum som inte är mycket större än en städskrubb; precis så sort att radion får plats mellan sängen och den vattenskadade väggen. Lazar var en av de första att diagnosticeras som hiv-positiv när man började utföra tester i landet. Hans armar är täckta av blåsor som efter brännskador och hans fötter är instoppade i blodfläckiga plastpåsar. En lukt av förruttnelse ligger tjock i rummet och jag förundras över det vaga leende som spelar över Lazars ansikte när han berättar att han just blivit frisk från en förkylning.

Vägg i vägg med Lazar ligger en ensam man som börjar gråta när Maria frågar hur han mår. Han baddar tafatt sitt solbrända ansikte med en pappersnäsduk och förklarar med sprucken röst sin belägenhet. Han hade arbetat som chaufför i Italien och just kommit hem när han fick sin diagnos för en och en halv månad sedan. Han är frånskild och övergiven av släktingar och vänner. Maria lyssnar och trycker hans hand i tystnad. Gör allt hon kan göra.

I Jugoslavien ser många hiv som en “bögsmitta”, men i själva verket är viruset vanligast bland sprutnarkomaner. Därefter kommer den stora grupp jugoslaviska gästarbetare som blivit smittade på utländska bordeller. Mannen som just återvänt från Italien är också typiskt på ett annat vis: Att vara hiv-positiv är i Jugoslavien ofta synonymt med att vara ensam. Hiv är tabubelagt och många likställer smittan med något slags trolldom som överförs gnom blotta åsynen av en infekterad männska. Det är inte ovanligt att hiv-positiva avskedas från sina arbeten, vägras sjukvård och fryses ut av släkt och vänner. Kanske hittar många tillbaka till en gemenskap först här på aidsavdelningen vid kliniken för infektionssjukdomar.

Längst bort i korridoren, alldeles vid dörrarna mot parken finns patienternas dagrum. Där står en ljudlöst flimrande tv och en hylla med bleknande gula bokryggar. I hörnet ett gammalt kylskåp som donerats till avdelningen för att patienterna ska kunna ta emot mat av sina anhöriga; sjukhusmaten sägs vara nästan oätlig. I dagrummet träffar jag Misha och Sandra som sitter och röker. Misha är en kraftig man med vildvuxet skägg och liv i blicken, Sandra en späd blondin som säger att hon arbetade som fotomodell i Nis innan hon blev sjuk. Hon sitter och sneglar lite blygt på oss med Misha bullrar igång. Han pekar på tre svara ärr vid sin högra ankel:

– Gorazde, 1993. De fick mig innan kriget knappt hade börjat!

Misha är en av de där människorna som måste finnas överallt i forna Jugoslavien, men som aldrig syns: en av dem som gjorde det smutsiga fotarbetet i ett av Europas smutsigaste krig. Misha tog värvning som frivillig i jugoslaviska folkarmén och kämpade en kort tid i Bosnien innan han blev skjuten. Sedan smittades han av hiv, kanske genom blodtranfusioner på något provisoriskt fältsjukhus. Idag är han sjuk i aids. Misha måste vara en av de största förlorarna i Balkans drama. Ändå verkar han inte se sig själv som något offer:

– Nu arresterar de “Slobo”, men vad har han gjort egentligen? Han har bara suttit och domderat bakom ett skrivbort här i Belgrad. Jag har ju varit Bosnien och dödat människor!

Ångrar han då något? Misha skakar långsamt på huvudet medan han tänder en cigarett till.

– Man tänker inte så när det är krig. Klart att jag hellre skulle varit hemma och skaffat familj än att slåss, men bosnierna hade dödat min farfar och våldtagit min syster. Jag gjorde vad jag var tvungen att göra.

Nu har fler människor kommit till dagrummet. Alla nyfikna på det främmande besöket. När jag tar fram min kamera blir uppståndelsen stor – någon ska iväg och kamma sig, en annan hämtar läppstift. En del vill inte vara med på bild, men Misha poserar stolt med tre fingrar på bröstet: den ökända serbiska nationalisthälsningen. Jag lovar att skicka kopior av fotografierna, och tar farväl.

I korridoren blir jag stoppad av den barska översköterskan. Hon säger något på serbiska som jag inte förstår. Hon upprepar, med höjd stämma och bestämd blick, men jag kan bara rycka hjälplöst på axlarna. Tänker att jag kanske inte borde ha fotograferat, eller att jat brutit mot någon annan av anstaltens oskrivna regler. Vi blir stående en bra stund tillsamman med en skara patienter som nu samlats, innan Maria kommer till undsättning, Hon ler och översätter:

– Mara säger att en så stilig ung man som du borde flytta hit och skaffa en serbisk flickvän!

Översköterskan brister ut i ett gapskratt och visar alla sina skeva tänder. Hela det lilla följet faller in och det känns som en befrielse att få skratta i denna dödens boning.