Rudos rehabiliteringscenter för handikappade speglar Jugoslavien i ett nötskal. Den som har de rätta kontakterna får egen tv på rummet.

Jag sitter och väntar i ett kalt rum när doktor Dimitriovich kommer infarande likt ett yrväder: “Dober dan, wilkommen, welcome!”

Den lille mannen skakar energiskt min hand och jag sveps in i ett moln av alkoholångor blandade med rök från den cigarett som doktorn håller bakom ryggen. Trots sill okonventionella yttre är Dr Dimitriovich överläkare. Han basar för Jugoslaviens enda rehabiliteringshem för handikappade, beläget i ett industriområde i utkanten av Belgrad. De flesta av hemmets patienter har varit tvungna att amputera någon kroppsdel till följd av diabetes, men här finns också invalider från de senaste tio årens krig.

Dr Dimitriovich introducerar mig entusiastiskt för sin närmaste medarbetare dr Tomic, som tycks vara sin kollegas raka motsats: en parant medelålders kvinna med knallrött läppstift och bedövande parfym. Hon fattar min hand och ler intagande.

De två hetsar vidare. Min rullstolsbundne vän Vlada är med som tolk och vi får nästan svårt att hålla jämna steg då jag dunsar upp och ned för trappor med rullstolen. Vi befinner oss snart i fikarummet och en liten babusjka kommer in med en bricka som dignar av kaffe, te, juice och cola.

Hemmet har inget officiellt namn, får jag veta, men kallas i folkmun för “Rudo” efter grannbyggnaden, en fabrik som tillverkade proteser och rullstolar. Fabriken drogs med förluster och är idag stängd. Dess rostiga skorsten vakar trött över en fasad av inslagna fönsterrutor. I stället har hemmet startat en egen protestillverkning.

Veckan före mitt besök på Rudo har jag träffar psykologidoktorn Mirjana Gavrilovic i provinshuvudstaden Novi Sad. Hon har suttit med i en kommission som undersökt hur handikappade barn lättare ska kunna integreras i skolan. Kommissionen har just lagt fram sitt slutbetänkande där man bland annat råder föräldrar till hörselskadade att låta sina barn hår växa så långt att det inte syns att de bär hörapparat.

I Novi Sad träffade jag också Misko Sekularac som arbetar på en skola för autistiska barn. Han sammanfattade sin erfarenhet av att ha jobbat med handikappade människor i åratal i en mening: “Vårt samhälle är helt enkelt allergiskt mot alla olikheter!”

Jag återger repliken i konversationen med dr Dimitriovich och dr Tomic, och trampar uppenbarligen på en öm tå. Dr Dimitriovich, som hittills varit vänligheten själv, blir upprörd:

– Jag är läkare, inte politiker! Om du vill veta något om mina patienter så fråga på, i annat fall kan jag tyvärr inte stå till tjänst!

Vlada försöker släta över uppståndelsen och dr Tomic föreslår nervöst att vi ska gå en runda i hemmet i stället för att störa överläkaren.

Rudo har 200 patienter, varav nästan alla än män, får jag höra när jag halvspringer genom långa korridorer efter dr Tomics klapprande damskor.

– Naturligtvis alldeles för mycket egentligen, men under Bosnienkriget hade vi nästan det dubbla antalet, säger hon över axeln. Krigsskadade unga män från hela landet kom hit för att rehabiliteras. Vi var tvungna att göra om alla gemensamma utrymmen till sovsalar och än i dag kan patienterna bara umgås i korridorerna eller utomhus.

Hissens tunga dörr slår igen bakom oss och vi sjunker sakta två våningar ner. Vlada sitter mest tyst och verkar illa till mods. Vid tre års ålder fick han diagnosen muskulär dystrofi. Han har under sin uppväxt slussats mellan allt för många anstalter som påminner allt för mycket om denna.

Jag försöker stanna och prata med den första person jag ser – en skenbent man på kryckor som står och blänger på oss – men blir avbruten av dr Tomic:

– Det där är bara ett fyllo, kom med mig så ska vi se om vi inte kan hitta någon mer representativ patient!

Doktorn finner 17-årige Marsko, men han vill först inte tala med mig. Han har varit på Rudo sedan han fick ena benet kapat ie en bilolycka för två år sedan. När jag frågar hur han trivs här ser jag tårar bakom de tjocka glasögonen och han skuffar sig klumpigt förbi i sin tunga rullstol. Lite senare kommer han tillbaka, nyfikenheten är tydligen större än förlägenheten, och går med på att bli fotograferad.

Medan dr Tomic pratar med Vlada, slinker jag in i en av de små sovsalarna. Från några fönster uppe under taket slipper dagsljus in, i övrigt vilar rummet i halvdager. Jag räknar till åtta järnsängar där gamla män ligger och röker eller stirrar i taket. Dr Tomic dyker upp igen och driver på mig; hon ville ju visa någonting helt annat! Längre ner i korridoren finns sex enskilda rum som just renoverats. Jag förstår av Vlada att rummen är tänkta som isoleringsceller för patienter med smittsamma sjukdomar. I det rum som jag visas bor dock en till synes välmående äldre herre. Han har kryckor och presenteras som “pappan till den berömde sociologen Zoran Lutovac”. Nöjt poserar han framför sin tv, sin telefon och sitt sprillans nya kylskåp. När jag frågar varför den här mannan får bo så flott medan de övriga patienterna trängs i sovsalar, stelnar dr Tomics leende. Hon svarar undvikande att herr Lutovac i alla fall inte betalar extra för sitt privilegium, om jag nu trodde det. Vlada flinar och viskar till mig: “That’s Serbia!”

January 16, 2001