I decennier har Kosovos albaner lidit under serbiskt förtryck. Nu är rollerna ombytta. Den serbiska byn Grachanica ligger på slättlandet någon kilometer söder om Kosovos huvudstad Pristina. Här lever människor i ständig skräck.
Vårsolen har just börjat värma och byns huvudgata är fylld till brädden av människor, djur och bilar. Scenen kunde varit tagen från vilket sävligt sydeuropeiskt samhälle som helst, men det idylliska skenet bedrar. Grachanica är i själva verket ett friluftsfängelse.
I juli 1999 tvingades den jugoslaviska armén att dra sig tillbaka från Kosovo. De lämnade efter sig död och förintelse och ett djupt rotat hat mot allt serbiskt. Många serber som bott i generationer i Kosovo valde att fly norrut, men nästan 100 000 stannade kvar. Nu är de lovligt byte och Kosovos serber attackeras regelbundet. För att kunna skydda sig har folk flyttat ihop i så kallade enklaver – ibland inte mer än några familjer som delar på ett hus eller en övergiven kyrka.
Grachanica är med sina 10 000 invånare en av Kosovos större enklaver. Här är den svenska bataljonen av den internationella militärstyrkan Kfor stationerade, med uppgift att stabilisera området. Bussen till Grachanica utsattes tidigare i år för ett uppmärksammat bombattentat då elva människor miste livet. Sedan dess har bussförbindelsen med Serbien upphört och Grachanicas invånare har blivit nästan helt isolerade från omvärlden.
Ilja Mladenovic verkar blyg men samtidigt lite nyfiken. Han går med på att ta en kopp kaffe på byns fik. Ilja är 21 år, född och uppvuxen i Grachanica. Han känner alla på det kyffiga kafféet, men ändå flackar hans blick oroligt mot dörren varje gång någon träder in.
– Inne på mitt rum, hemma hos mamma och pappa är enda stället där jag känner mig helt trygg, säger han.
Ilja arbetar som tolk åt den indiska polisstyrkan som tjänstgör i Kosovo, men nu ska han säga upp sig efter att ha blivit misshandlad i tjänsten. En man kom fram och slog honom i ansiktet – Ilja gör en uppgiven gest mot sin blånade kind – utan att polismännen han arbetade med ingrep.
– Ingen kan sätta en prislapp på mitt liv, säger Ilja.
Han ser inte fram emot tillvaron som arbetslös i Grachanicas bedövande tristess. Han säger att folk slutat tänka på framtiden här. De ligger hemma istället, röker och stirrar i taket.
Jag lämnar Ilja och förvånas än en gång över det skenbara lugnet på bygatan. I många enklaver har Kfor spärrat av förbindelsen med omgivande samhällen, men i Grachanica får albaner fortfarande köra genom byn. Nästan varje söndag utspelar sig en mindre kalabalik när albanska bröllopsprocessioner ska passera Grachanica. Traditionen bjuder att alla de nygiftas släktingar och vänner far till huvudstaden i en lång festkaravan. När följet åker genom en serbisk enklav tutar man och viftar naturligtvis extra mycket med de rödsvarta albanska flaggorna. Även om bröllopsprocessionerna väcker ont blod, urartar de sällan i fysiskt våld, men i slutet av förra sommaren kastade någon från en förbipasserande bil en handgranat mot marknaden. Sex människor skadades allvarligt. Det var ett under att ingen omkom.
De flesta dödsoffer krävs istället i enklavens utkanter. Det som kallas “Grachanicaenklaven” består egentligen av fyra mindre byar, sammanbundna med vägar som bara serber får använda. I groparna och vattenpölarna på dessa ringlande grusvägar lurar ofta döden i form av kraftiga landminor. Nästan varje månad skörar de nya offer.
Uwe Mainz från Hamburg i Tyskland bor i Grachanicas grannby Djaklavica och har snart fullgjort sitt år som frivillig i Kosovos internationella polisstyrka. Han menar att våldet mot enklaverna är ett led i en plan från organiserade krafter som vill göra det omöjligt för serber att bo kvar i Kosovo. Jag frågar vem som skulle kunna ligga bakom en sådan plan, men han vill inte dela med sig av sina aningar:
– Om jag nu visste så skulle jag inte berätta för dig, säger han och skrattar. Vi har våra misstankar, men det är svårt att få fram bevis.
Kosovo kontrolleras av en polisstyrka på 4000 man – fler poliser per invånare än Manhattan – och en militärstyrka på över 30 000 man. Två år efter eldupphörsavtalet går det ändå knappt en vecka utan serbiska dödsoffer. Detta kan jämföras med situationen i Bosnien som stabiliserades relativt snabbt efter Daytonavtalet, och man kan undra vad som är den stora skillnaden. Uwe Mainz har ett svar:
– I Bosnien kom avtalet från de stridande parterna själva. I Kosovo körde NATO helt enkelt ut jugoslaviska armén och lämnade fältet fritt åt UCK (albanska befrielsearmén) att genomdriva sin dagordning. Här finns inget samförstånd att bygga på.
I utkanten av Grachanica ligger ett ortodoxt kloster från 1300-talet. Klostret är omgärdat av en tegelmur och vid portarna står två uttråkade svenska Kfor-soldater. En trupptransportvagn dammar förbi i hög hastighet.
Inne på klostergården härskar en solig frid och verkligheten utanför murarna känns plötsligt avlägsen. I bostadslängan gapar de spartanska cellerna tomma – alla munkarna är ute i byn – men i en trädgårdsgång kommer en svartklädd man gående i sakta mak. Sinisa Milenkovic är 22 år gammal och präst i den serbiska ortodoxa kyrkan. Vi slår oss ned vid ett träbord under ett blommande äppelträd. Sinisa kommer från en religiös familj och är uppvuxen i en liten by utanför bergsstaden Prizren. Hit till Grachanica kom han för bara en månad sedan. Sinisa ser kriget som en katastrof, men menar att en kanske ändå större olycka är att serberna nu tvingas lämna Kosovo. Idag är kyrkan en av de få enande krafterna plan de serber som bor kvar här och som ofta är djupt besvikna på Jugoslaviens ledning. Sinisa ser sitt kall som både politiskt och religiöst.
– Jag tjänar både min gud och mitt folk, säger han och tittar ner i bordet.
Vårt samtal böljar vidare mellan religion och politik – två krafter som tycks oskiljaktiga i denna del av världen – och den unge prästen framstår än som hårdför nationalist, än som from gudstjänare. Sinisa berättar bittert om hur albaner systematiskt förstört ortodoxa kyrkor över hela landet medan moskéerna fått stå orörda också under den jugoslaviska arméns mest våldsamma framryckningar. Det här är i stora drag sant, men det är också sant att den ortodoxa kyrkan historiskt stått staten väldigt nära. Många gånger har den fungerat som en symbol för serbiskt förtryck och överhöghet i Kosovo. Religionen har inte alls samma betydelse för den albanska nationella identiteten.
När vi skiljs åt sträcker Sinisa mig sin hand och säger, som för att stryka ett streck över vår konversation:
– Det enda som jag vet är att det finns mycket jag inte vet.
Jag kom till Grachanica för att ta reda på hur Kosovos serber ser på sin framtid. Jag lämnar byn med insikten att ordet framtid förlorar sin betydelse för människor som har fullt upp med att överleva dagen. Min eskort vinkas förbi en vägspärr an en loj Kfor-soldat med fjunmustasch och i samma stund som jeepen skumpar upp på vägen mot Pristina faller de första tunga vattendropparna.
January 25, 2001