Belgrad. Staden som jag inte blir klok på. Här bland sönderbombade hus, hatiska skinheads och tiggande babusjkor finns en puls och en energi som jag inte känt någon annanstans.
I natten träffar jag vinddrivna existenser som omedelbart blir mina vänner. Det är Alexander, avantgardistisk dansare som varit hemlös i nästan en tredjedel av sitt unga liv. Hans ensemble repeterar i en övergiven kyrka. Där finns också Marina, som fått studera psykologi vid ett forskningscenter för landets allra mest begåvade barn. Nu är hon en av Belgrads nöjeslivs okrönta drottningar och hon behöver aldrig köa länge för att komma in på något av stadens nattliga vattenhål.
En afton äter jag sen frukost tillsammans med mina vänner. Vi träffas på en italiensk familjerestaurang och servitören har just med bekymrad min burit ut den pasta med spenatsås som blivit mig övermäktig, när Snövit gör entré och slår sig ner vid vårt bort. Schnezaja – ja hennes namn betyder verkligen Snövit – är en sådan kvinna som alltid kommer att se ut att vara i sina bästa år. Hon är värdinna för tv-programmet “U Trendu” som varje vecka spårar de hetaste trenderna och bevakar de senaste kreationerna på Belgrads modescen. Hon utstrålar dyr men smakfull lyx och hennes urringning blir näst intill oanständig när hon böjer sig fram över bordet och säger med angelägen blick:
– Ni får inte lyssna på propagandan de tutar i er om oss, vi är inte så primitiva som ni tror!
Men jämsides med Belgrads cat-walks och flotta boutiquer finns en nästan allomfattande gråzon av fiffel och båg. Min vän Vlada är whiz-kid på datorer. Han berättar om “de laglösa åren”. Under större delen av 1990-talet, då Jugoslavien var isolerat från omvärlden med handelssanktioner, kunde man riskfritt nätshoppa med crackade kreditkort. Denna typ av brott utvecklade till en formlig folkrörelse och mattades bara av när brevbärarna började stjäla de beställda paketen.
– Jugoslavien har ingen svart marknad, flinar Vlada, men inte heller någon hederlig marknad. Allting har blandats upp och det system som växer fram följer principen om minsta möjliga motstånd. Om lagen ger utrymme för ens verksamhet så är man vit. Kan man tjäna pengar svart så gör man det.
Nebojsa Popov är filosofiprofessor vid Belgrads universitet. Han skrev en gång att Belgrad på 90-talet var en syntes av 20-talets maffiastyrda Chicago, 30-talets krisdrabbade Berlin, intrigerna och spioneriet i Casablanca på 40-talet och den ohämmade hedonismen i 60-talets Vietnam.
Och det finns väl också något i Belgrads speciella atmosfär som lockar många. Till exempel har staden blivit ett av de viktigaste epicentren på den globala techno-scenen. På Mondo, Barutana, Industria och andra klubbar framträder nästan varje vecka stora internationella namn. Detta trots att skivbolagen brukar ogilla att deras artister uppträder i länder där piratkopieringen av cd-skivor är så utbredd som i Serbien. Men inget gott som inte har något ont med sig; med techno-kulturen kom en explosionsartad ökning av droger. Marijuana är kanske vanligare här är i Europas gräs-mecka Amsterdam, och en hel generation ungdomar håller på att bli beroende av ecstasy.
Samtidigt finns mitt i detta till synes anarkistiska kaos krafter som verkar för det goda samhället. När studentrörelsen Otpor (“Motstånd”) började sin kamp mot Milosevic hade den inom några månader fått 80 000 anhängare som ihärdigt krävde diktatorns avgång. Otpor använde sig av affischkonst som skulle gjort svenska Akay och Bacteria avundsjuka, och folkrörelsen som växte fram blev den i särklass största i Jugoslavien sedan Titos partisaner.
I oktober förra året kastade Milosevic in handduken och därmed gick också mycket av luften ur Otpor. Den första entusiasmen har sinat och ersätts nu av en mer pessimistirks syn på framtiden. Men även om det gått upp för många att det kommer bli värre innan det blir bättree, så finns ändå en livslust bland Juguoslaviens unga som inte längre går att stävja. När Marina och hennes pojkvän Bogomir har sex i det raserade tv-huset där sexton människor miste livet två år tidigare för NATO:s bomber, så är det som om de genom sin akt förnekar allt det onda och desttruktiva och istället hyllar det liv vilket trots allt fortgår – ja frodas – i skuggan av krigsrubrikerna.
21 May, 2001