Jag blir bjuden på kaffe och en lång harang av artigheter innan jag äntligen får ställa min fråga:
– Hur ser ni på framtiden för serberna i Kosovo?
Det lilla rummet är smockfullt av uniformerade män och mitt framför mig har man ställt upp ett rödglödgat värmeelement. Ända sedan jag kom till Kosovo har jag frusit. Nu sitter jag i stället och smälter bort.
Det blir tyst ett tag innan mannen med flest stjärnor på kragen viskande vänder sig till sin närmaste kollega, för att sedan fråga mig:
– Har du tillstånd att vara här?
Det har jag förstår inte. Han med stjärnor på kragen reser sig upp och slår ut med armarna:
– Inget tillstånd ingen intervju, sånt är reglementet, sorry!
Och så står jag åter i gyttjan och det evigt strilande regnet och har redan börjat frysa igen.
Jag har fått nobben på Kosovo Protection Corps högkvarter. När NATO:s flygkampanj mot Jugoslavien var över sommaren 1999 ockuperades Kosovo av Kfor, en internationell militär instatsstyrka. Kosovos befrielsearmé UCK hade spelat ut sin roll, men det var fortfarande viktigt för den gryende nationella självkänslan att ha soldater med den egna flaggan på uniformsärmarna. Den konspiratoriskt lagde kunde även hävda att UCK behövde finnas kvar eftersom dess organisation fungerar som täckmantel för smuggling av droger, vapen och människor. Så istället för att upplösa befrielsearmén när befrielsekriget var vunnet, bantades UCK ner och bytte namn till Kosovo Protection Corps.
Anledningen till mitt besök är att jag hört antydningar om att gamla UCK har ett finger med i spelet när det gäller att skrämma bort de cirka 100 000 serber som fortfarande bor i Kosovo. Liksom varje annat område som härjats av krig kokar Kosovo av rykten, lögner och halvsanningar. Utländska journalister är förstås extra viktiga att vinna över på den egna sidan. Medveten om detta är jag ändå nyfiken på hur män, som i åratal kämpat mot jugoslaviska folkarmén, nu förhåller sig till tanken på att lägga ner vapen och börja bygga ett samhälle där också serber kan vara medborgare.
Adem Demaci heter den man som allra mest rakryggat stått upp för icke-våldsprincipen i Kosovos kamp för frihet. Han har suttit 28 år i serbiska fängelser för sin övertygelse och brukar allmänt kallas Kosovos Mandela. 1991 sa Demaci:
“Det serbiska folket är det mest manipulerade i dagens Europa. Men jag är inte emot serberna och det serbiska folket. Det är de ledande politikerna och den parasitära serbiska byråkratklassen som skapat dagens ohållbara situation. Den dag Kosovo är fritt kommer jag arbeta för den serbiska minoritetens rättigheter. Vi måste lära serberna i Kosovo att leva fredligt tillsammans med oss. Inget folk i världen kan leva ensamt.”
Idag ekar Demacis vision ihåligt. Kosovos serber har förvandlats från förövare till offer, som nästan varje vecka utsätts för kollektiva bestraffningsaktioner. Jag vill veta hur Kosovos makthavare ser på frågan om serbernas framtid i landet.
En man som säkert tänkt en del på detta är Jakup Krasniqi. Han var länge talesman för UCK, men gjorde bort sig i en stort uppslagen intervju för den tyska tidskriften Der Spiegel. Där sa han att det slutgiltiga målet för UCK:s väpnade kamp var att Kosovo skulle förenas med Albanien. Krasniqis uttalande blev en glödhet politisk potatis. Väst – som förvarade sin militära intervention i Kosovo med vackra ord om mänskliga rättigheter – stödde i själva verket planer på ett Stor-albanien vilket, om det skulle bli verklighet, hotade att göra krutdurken Balkan än mer explosiv!
Krasniqi fick sparken från sin post som talesman för UCK, men har förmodligen kvar starka band med organisationen. Han är idag generalsekreterare för Kosovos näst största politiska parti, PDK. Ordförande för samma parti är Hashim Thaci, en erfaren hök i Kosovos politik som alltid representerat den hårda motpolen till Ibrahim Rugovas icke-våldslinje.
Jakup Krasniqi har sitt kontor längst upp i ett sjaskigt hyreshus i centrala Pristina. Efter att ha väntat länge och andaktsfullt som sig bör, släpps jag in i det lilla grå rummet och får se att denne för många legendariska figur, i själva verket skulle passera obemärkt som tjänsteman på Försäkringskassan i Säffle. Med uppmärksam blick och antydan till ett leende svarar han artigt och politiskt korrekt på mina frågor: Ja det är viktigt att alla, också serberna, deltar i valen som ska hållas i november i år och ja, vi måste göra någonting åt serbernas situation i Kosovo. Enklaverna är ingen hållbar lösning för någon part. Serberna måste bli så trygga att de kan slå sig ner var de än behagar i Kosovo – det är deras mänskliga rättighet!
Jag frågar varför så mycket våld fortfarande förekommer gentemot Kosovos serber – det har till exempel hänt att serber blir misshandlade till döds på Pristinas gator bara för att de talat sitt eget modersmål.
Krasniqi utstrålar ett verserat lugn när han svarar att jag måste förstå att många albaner fortfarande känner ett djupt rotat hat mot allt serbiskt sedan kriget, då många förlorade nära och kära. Dessutom är det svårt för serberna att inse och acceptera att styrkeförhållandena är förändrade i grunden, att de inte längre kan se sig själva som den starka parten. Själv önskar han inget hellre än ett slut på allt våld (också albaner råkar illa ut, inflikar han) men man måste komma ihåg att Kosovo fortfarande inte är någon fungerande rättsstat.
– Samhället är helt enkelt för svagt för att stoppa förbrytarna!
På kvällen träffar jag Lundrim Alis som arbetar som journalist på Kosovos största dagstidning Koha Ditore. Lundrim är 25 år gammal och har skrivit för “Koha” sedan tidningen startade 1997. För att dryga ut sin magra lön guidar han emellanåt utländska journalister på blixtvisit i Kosovo. Det sägs att han själv skrivit många förstasidesartiklar i de största internationella tidningarna, artiklar som sedan signerats av någon brittisk, amerikansk eller fransk stjärnreporter mot diger ersättning.
– Problemet är att Kosovos serber lät sig berusas av den ökande makt de fick över sina albanska medmänniskor i takt med att Milosevics diskrimineringskampanj blev allt mer brutal under 90-talet, säger Lundrim Aliv.
– När diskrimineringen övergick i öppet våld mot den albanska civilbefolkningen fick jugoslaviska folkarmén ofta stöd av de serber som bodde här. Visst fanns det undantag – serber som gömde och skyddade sina albanska grannar – men dessa var inte tillräckligt många. Först när krigets vindar vände insåg serberna att de “satsat på fel häst”.
Kosovo – den fattigaste av alla det forna Jugoslaviens provinser – har spelat en viktig roll för den serbiska nationella identiteten allt sedan man förlorade slaget på Trastfältet mot turkarna 1389. Serbernas andel av befolkningen i Kosovo har minskat stadigt sedan andra världskriget, ändå har de alltid innehaft de högsta posterna i socialistpartiet, och därmed i samhället i stort. I slutet av 80-talet användes serbernas sårbara minoritetsställning i Kosovo som ett sätt för nationalistiska politiker att vinna sympatier. Milosevic hade kanske aldrig kommit till makten om det inte vore för Kosovofrågan.
Idag är Kosovo inte en självständig stat, men står heller inte under Belgrads kontroll och frustrationen är stor hos många av de som ser “nationens vagga” sakta frigöra sig från Jugoslavien. Oavsett Kosovos framtida status kommer det förmodligen alltid finnas serber i området, och frågan om deras situation verkar vara avförande för hur en varaktig fred ska kunna byggas. Men ingen tycks vilja ta ansvar för serbernas framtid i Kosovo. Vart jag än vänder mig möts jag bara av vänligheter och tomma fraser. Tills jag träffar Srdjan Milojevic.
Srdjan är serb. Han studerade till läkare tills kriget kom och han blev tvungen att lämna allt. Hans mamma lyckades sälja sin lägenhet och bor nu i Belgrad, Srdjans gamla bostad är övertagen av en UCK-soldat. Tack vare sin utbildning fick han anställning hos OSSE (organisationen för säkerhet och samarbete i Eruopa) där han arbetar med att identifiera lik som grävts upp ur sina gravar efter kriget. Vi diskuterar Slobodan Milosevics arrestering, när Srdjan brister ut:
– Jag brukade hålla Milosevic ansvarig för mycket, men nu anklagar jag honom bara för en sak: att inte ha avslutat vad han påbörjade. Man ska inte dra igång någonting om man inte vet att man kan löpa linan ut, det gäller i sport och i politik så väl som i krig.
Det som Milosevic aldrig avslutade var en militär våldskampanj mot civila albaner. Den satte igång på sommaren 1997 och varade till dess att Kfor-trupperna anlände efter NATO:s bombkampanj sommaren 1999. Man räknar med att minst 10 000 människor fick sätta livet till.
Mötet med Srdjan blir ett hälsosamt nyp i armen. Jag rycks tillbaka till en verklighet som är allt för komplex för att tillåta enkla lösningar och förutsägelser.
May 21, 2001